Katastroftankar

Katastroftankar

Tror inte alla vet riktigt vad det innebär att ha GAD.
 Om man under sex månader eller mer har känt en ständig oro eller haft mycket ångest för många saker samtidigt och själv inte kan hantera oron kan det vara något som kallas för Generaliserat ångestsyndrom. GAD efter engelskans generalized anxiety disorder. Och det är precis det som jag har fick den diagnosen strax innan jul 2018.  

  

Katastroftankarna kommer oftast på kvällarna. Det är otäcka tankar om döden, rädsla för blod eller att förblöda som är en av mina värsta tankar och som nästan alltid framkallar panikångest.

 Den som aldrig upplevt katastroftankar har svårt att föreställa sig hur rädd man är. Jag är livrädd för att gå och lägga mig, det blir tyst i huset. Alla sover och ingen har koll om något skulle hända mig. Ibland när det är som värst då får jag gå ut på gatan, sitta vid busshållplatsen eller ta bilen till en öppen bensinmack för att "folk ska se mig"

Jag har svårt att somna på kvällarna då jag vet att "herr katastrof" kommer på besök!! Jag försöker göra en massa annat innan läggdags för att trötta ut mig, men det är svårt då jag har ADHD och är mest aktiv på kvällarna och nätterna...

Morgonen är värst för då är jag såååå trött....

Dagtid känns det ofta lite bättre men kommer det en ambulans så måste jag ringa runt till mina barn och närmaste för att kolla så det inte var till dem som ambulansen var på väg.

Havet, vatten, skogen och naturen är lugnande.

 Då jag inte äter några mediciner, som kanske skulle hjälpa mig att må lite bättre, men för mig framkallar medicin panikångest och att jag inte har kontroll över vad jag stoppar i mig för piller.. 

Så jag försöker komma ut så ofta jag kan, ut på landet för att se alla djuren, promenad i skogen eller bara doften av hav. 

Det är min medicin.

Nackdelen med att åka för långt från stan är att det plötsligt kan framkalla en panikattack då jag inser att jag är långt ifrån sjukhus och människor. Och ingen kan rädda mig när jag får en panikångest attack och man tror att det är sista stunden i ens liv.

Kossorna på landet är terapi

Jag vid havet 

- Känner mig lugn och trygg -

Har du någon gång fått en panikångest attack? 

För om du inte har haft någon så kan du aldrig föreställa dig hur dålig man känner sig i det ögonblicket. Man tror verkligen att man håller på att dö. Att livet håller på att rinna ur en...

När jag fick min första panikångest attack var för 10 år sedan. Jag satt hos frisören och skulle bli fin i håret. Medans färgen i håret skulle verka så kände jag plötsligt en stickande känsla i hela kroppen. Det började i ansiktet, sen fick jag tryck över bröstet och fick svårt att andas. Jag kände något kallt som liksom rann ur min kropp, som att allt mitt blod rann ur mig och jag höll på att ta mitt sista andetag.

 Jag skrek till personalen att ringa efter en ambulans, som kom ganska snabbt. Väl i ambulansen tog dom puls och blodtryck som inte gick att mäta för det var så högt. EKG på hjärtat visade ingenting. Efter 20 minuter kände jag mig sakta bättre, men fick ändå träffa en läkare som gjorde en grundlig undersökning. Han berättade för mig att jag hade fått en panikångest attack.

Efter den attacken så kom dom tätare och tätare. Kände jag lukten av frisörsalong så fick jag en attack. Kände jag blodsmak i munnen fick jag ringa ambulans, och det hände minst 1 ggr i veckan. Så här har det fortsatt under många år, men med hjälp av samtal, terapi och själavård så mår jag lite bättre och har hittat lite knep för att förhindra dom värsta attackerna.

Så du ska veta att en riktig panikångest attack känns som du håller på att dö, det är nog den värsta känslan och man känner sig verkligen liten och maktlös.....

Drömmen om den röda lilla stugan

 Jag har alltid haft en längtan ut på landet, har testat att bo på så många ställen men det har bara blivit fel. Visst har några ställen känts bra, men sen har det bara blivit fel...
Varför?
Den här bloggen heter just "minnashemligheter" och jag har tänkt under resans gång att avslöja dem... 
Den första hemligheten kan ju inte vara sann tänker ni, men jo den är så sann. Jag har flyttat 51 gånger under mitt liv och jag skulle kunna skriva ner varenda adress, så tydligt kommer jag i håg dem, och jag skulle även kunna berätta varför jag just flyttade då. 
 Vet inte om man ska räkna med första levnadsåren och den tiden jag bodde hemma, för det var bara  7 ställen jag bott på...

Men det här hänt så mycket i mitt liv som gjort att jag varit tvungen att bara ta mina barn under ena armen och väskan under den andra och flytt mitt  natten... eller när X låg full i badkaret och somnade och förstörde fyra lägenheter som blev vattenskadade... Ja han såg till att jag fick flytta 13 gånger under 1991-1995 och sen har det bara fortsatt....

Eller när en av Sveriges farligaste män hotade mig med en pistol och skulle slå in dörren.... Ja det finns många tillfällen då jag tvingats fly och inte haft något val. Men även tillfällen då jag bara velat fly utan att veta varför...

Jag har under alla år känt mig så rotlös, så otrygg. Jag fick ingen riktig bra start på min barndom och det är så många saker som jag kan ångra. Alla gånger jag flyttat, eller att jag inte varit en bra mamma eller bra förebild för mina barn. Tur att jag fått så fina barn trots alla mina brister, så visst har jag lyckats med något här i livet. 

Men när jag tänker tillbaka i tiden så tycker jag så synd om mina barn som aldrig fick riktig rota sig på ett ställe utan då var det dags för flytt igen. Så här i efterhand skäms jag som mamma, jag skäms som vuxen att jag inte stannade upp och lyssnade på alla varningssignaler. 

Min terapeut sa till mig  att inte se bakåt,  för det som har hänt har hänt. Bara se framåt och göra det bästa av situationen och livet. 

Idag när jag har fått alla mina diagnoser och sjukdomar och verktygen att jobba med så vet jag att stan är inte min plats att bo på. Jag tål inte stress, höga ljud och när det är för mycket rörelser omkring mig så blir jag sjuk.
 Har testat stadslivet men  kroppen säger ifrån. Jag får mer värk, blir trött och får svårt med koncentrationen. 

Ja listan kan göras lång men inget jag orkar gå in på nu... 

Längtan tillbaka till landet är stor, kanske inte helt isolerat, det vore bra med några få hus i närheten. Eftersom jag lider av panikångest och katastroftankar så vill jag inte isolera mig helt utan veta att jag har vården , grannar och människor i närheten.

Jag har nyss fyllt 48 år och vet inte om min dröm kommer hinna uppfyllas. Att i alla fall ha en liten trädgård att odla lite rabarber, tomater och nån jordgubbsplanta...

Är det för mycket begärt?

Jag vill så gärna kunna gå runt i mitt lilla bondkök, med gröna trä luckor och en gammal vedspis där jag kan baka finskt tunnbröd.
Det behöver inte vara modernt med sammetsgardiner och fina marmorbord. Jag kan nöja mig med ett gammalt hemsnickrat trä bord, stora röda pelargonier i fönstret och en blommig gardin. 

Idag känner jag att jag kan vara nöjd med det lilla, bara jag en dag får mitt lilla röda hus med vita knutar och en farstukvist där jag kan njuta av min kalla Pepsi Max och en hembakad kanelbulle... 

Önskar bara att jag får vara frisk och slippa alla katastroftankar, ångest och värk... Att få se mitt älskade barnbarn växa upp till en självständig flicka och att hon får all kärlek plus lite till. Att mina barn får vara friska och lyckliga.....

Och att jag en dag hittar hem..................................

Hästar är terapi

Jag har nog alltid gillat hästar. 

Här är jag tillsammans med min kusin Lotta 

i Messilä Lahti Finland

Min första riktiga sköthäst

  Här ser man riktigt hur lycklig jag är på hästryggen, bilden är tagen i Furuvik och jag var nog runt 8 år gammal. Trots jobbigt hemma så var det på hästryggen och tillsammans med hästar som jag mådde allra bäst.

Idi fra Nyland

Mitt första Islandsföl som vi hämtade utanför Uppsala 2017

Han fick tyvärr en skada i benet och efter det så var han omöjlig att hantera, jag insåg att jag inte skulle klara av honom så han fick flytta vidare...

                                                                  "Kimzon"

                     Mitt älskade lilla charmtroll, han och jag var ute och körde en hel del. 

                Han var även med på Riddarspelen och barnen älskade att rida på honom.

Prins Hraunar

 Min första egna riktiga häst Prins Hraunar en underbar häst som jag hade tänkt uppfostra och rida in från grunden. Gu så jag älskade denna häst. Han var något speciell. Som en hund som följde mig överallt. Han gav mig så mycket kärlek och tröst när jag var ledsen. Som han förstod mina känslor.....

 Vi hade många djupa diskussioner jag och Prinsen. När jag var ledsen så var det han som tröstade...

Min kärlek var så stor för Prinsen. Den dagen jag blev tvungen att sälja honom så brast mitt hjärta. Min livskamrat som jag så mycket älskade skulle jag behöva lämna bort. 

Varför undrar ni?

Jag hade äntligen fått tag på ett hus på landet med eget stall. Visst hade vi ett "eget" stall nu men då huset låg 4 mil från stallet så skulle det bli omöjligt att ta sig till stallet fram och tillbaka. Jag var lycklig över att få mitt egna stall och bredvid vårat hus vi skulle få hyra. Självklart skulle Kimzon följa med och mitt barnbarn skulle få sin egna första häst. Snällare shettis fick man leta efter...

När flyttdagen kom oktober 2017, så flyttade vi alla saker först. Till helgen skulle vi ta dit hästarna.

 Men väl på plats så säger hyresvärden att stallet behöver renoveras och det finns inget bete till dom. VA!!! skrek jag! -Menar ni att jag inte kan ta med mina hästar?  

                                         KÄRLEKEN ÄR SÅ STOR FÖR MINA POJKAR

Ja så blev det, fick inte stallet och där stod jag utan stallplats till mina två pojkar... Jag fick ta det tunga beslutet att sälja dem.. Sakta men säkert blev jag deprimerad, trivdes inte längre med nya huset... 

Började leta nytt, igen!

                                                Världens finaste 1 åring Prins Hraunar 

Saknaden är så stor, det är som att förlora sina barn. Kommer aldrig att ha råd med egen häst igen. 

                   Det här är sista bilden på mig och min mamma, den tog vi strax innan jul 2018

Det har idag gått 6 månader sedan min lilla mamma somnade in. Jag känner fortfarande skuld i att jag inte gjorde mer. Varför stoppade jag inte den där färdtjänsten som hon hoppade in i? Varför sa jag inte att jag älskade henne?. Varför tog jag inte emot hennes kram, när hon försökte krama mig?

Frågorna är många, men jag får leva med det. Leva med att känna skuld. Många i min omgivning säger att det inte är mitt fel, men det är så många saker som jag känner att jag skulle gjort annorlunda. Jag vet att jag kommer få leva med dåligt samvete resten av mitt liv.

Att våga erkänna att jag en gång önskade att hon skulle dö för att jag skulle få bli fri och börja leva mitt liv. Att ha varit så starkt medberoende i så många år som satt sina spår. Spår i min själ som är som ett stort mörkt hål.

Jag fick diagnosen ADHD, GAD och PTSD. Nu är listan lång med sjukdomar och diagnoser.
Jag försöker ta en dag i taget och acceptera mig själv. Men det är svårt att hitta tillbaka till livet och börja leva igen.

Just nu trivs jag inte med livet. Vad jag än gör så blir det bara fel och jag tar fel beslut.

Satt och räknade att jag flyttat 49 gånger under mitt liv och fortfarande har jag inte hittat rätt. När ska jag hitta rätt? När ska jag hitta tryggheten i mig själv?

 Den frågan ställer jag mig själv varje kväll!

Va är det mer som hänt sen jag skrev sist?

Jag har flyttat in till stan då ventilationen i huset var under all kritik. Vantrivs i nya lägenheten och det gör att jag isolerar mig mer...

Har börjat på Viktväktarna igen, ja jag vet att det är "sjuttioelfte" gången... men den här gången gör jag det tillsammans med en vän och vi stöttar varandra...
Det har i alla fall blivit minus varje gång och nästa vecka tar jag en berlock!

Molly har varit hos veterinären i Norsholm. Hon gjorde en seniorkoll och alla prover visade bra, men hon hade artros och var stel i bakbenen. Hon fick livslång medicin. Sen att hon är orolig och går runt på nätterna och inte kan sova berodde på en demens... Började små skratta inne hos veterinären då jag inte trodde hundar kunde bli senila och få demens... Men visst, min lilla Molly har demens och artros... Uppföljning längre fram för att se om natt oron blir bättre eller sämre för då måste vi avväga att låta henne somna in...

Min mammas bortgång

 Den 12/2-2019 kl. 01.15  en natt jag inte vill minnas!

Det var den natten jag fick  besök av två poliser som kom med ett besked om att min mamma gått bort.
Jag hade väntat 1 år på det här beskedet men ändå hade jag så svårt att ta det. Jag bröt i hop fullständigt i polismannens armar, jag skrek, skakade och min kropp ville inte lyda mig och jag ramlade ihop på golvet.
Min mammas var alkoholist, hon hade nyligen kommit ut från Dagöholm, ett behandlingshem där hon var i drygt 10 månader.  Socialen hade ordnat en verksamhetslägenhet till henne, långt från stan och ensam utan personal dygnet runt. 

Vi påpekade detta för socialen flera gånger att hon inte skulle klara ensamheten och dessutom utan personal. Hon hade en form av alkoholdemens som gjorde att hon var orolig, lite glömsk och rädd för att vara ensam. 

2 nätter bodde hon i sin verksamhets lägenhet, hon ringde till mig flera gånger om dagen, grät och hotade med att ta sitt liv. Vi valde att hämta hem henne till mig så hon fick lugna ner sig. Allt var lugnt förutom att hon var väldigt orolig och rastlös, hon kunde inte sova och ville knappt äta. En morgon när jag åkte in till stan på ett möte ville hon följa med och då tog hon färdtjänst till sin väninna. Nu började hon dricka igen. 

Detta var den 8 januari.   Knappt 2 veckor var hon hos sin väninna innan hon blev utslängd av väninnans barn. Hon kom med färdtjänst till min ICA affär. Jag hämtade henne där och hon luktade så illa, var smutsig och jag såg tecken på att ögonen börjat gulna igen och kroppen svullna. 

Med diagnos leversvikt och skrumplever så var detta första tecknet på att kroppen inte mådde så bra.  Hemma hos mig fick hon duscha och tvätta håret, jag tvättade alla hennes kläder och hon var så trött, orkeslös och sliten. Ville inte äta men åt en liten smörgås innan hon somnade. 
Några dagar senare kände hon sig bättre och valde igen att åka till sin väninna. Väskan var full med öl och jag försökte övertala henne att inte åka, försökte verkligen stoppa henne men det var försent. Hon satt redan i färdtjänsten  Det jag inte visste då var att det skulle bli den sista gången som jag såg min mamma.

 Den 11 februari ringde hon om och om igen, efter 6.e gången svarade jag med en irriterad röst och frågade vad hon ville. -" Hjälp mig Minna, sa hon. -"Du måste se till att inget händer mig" "och lova att ta hand om mig", sa hon. 

Då satt hon med en påse tomflaskor i Hageby centrum. Hon sa att hon älskade mig, jag bara snäste åt henne la på luren och det var sista gången jag hörde min mammas röst!

På kvällen ramlade hon i hop på köksgolvet hos sin väninna Airi, hon somnade in snabbt, tyst och stilla...En variser som brustit i halsen...

"Mamma godis"

Min mamma Marianne 60 år