Drömmen om den röda lilla stugan

 Jag har alltid haft en längtan ut på landet, har testat att bo på så många ställen men det har bara blivit fel. Visst har några ställen känts bra, men sen har det bara blivit fel...
Varför?
Den här bloggen heter just "minnashemligheter" och jag har tänkt under resans gång att avslöja dem... 
Den första hemligheten kan ju inte vara sann tänker ni, men jo den är så sann. Jag har flyttat 51 gånger under mitt liv och jag skulle kunna skriva ner varenda adress, så tydligt kommer jag i håg dem, och jag skulle även kunna berätta varför jag just flyttade då. 
 Vet inte om man ska räkna med första levnadsåren och den tiden jag bodde hemma, för det var bara  7 ställen jag bott på...

Men det här hänt så mycket i mitt liv som gjort att jag varit tvungen att bara ta mina barn under ena armen och väskan under den andra och flytt mitt  natten... eller när X låg full i badkaret och somnade och förstörde fyra lägenheter som blev vattenskadade... Ja han såg till att jag fick flytta 13 gånger under 1991-1995 och sen har det bara fortsatt....

Eller när en av Sveriges farligaste män hotade mig med en pistol och skulle slå in dörren.... Ja det finns många tillfällen då jag tvingats fly och inte haft något val. Men även tillfällen då jag bara velat fly utan att veta varför...

Jag har under alla år känt mig så rotlös, så otrygg. Jag fick ingen riktig bra start på min barndom och det är så många saker som jag kan ångra. Alla gånger jag flyttat, eller att jag inte varit en bra mamma eller bra förebild för mina barn. Tur att jag fått så fina barn trots alla mina brister, så visst har jag lyckats med något här i livet. 

Men när jag tänker tillbaka i tiden så tycker jag så synd om mina barn som aldrig fick riktig rota sig på ett ställe utan då var det dags för flytt igen. Så här i efterhand skäms jag som mamma, jag skäms som vuxen att jag inte stannade upp och lyssnade på alla varningssignaler. 

Min terapeut sa till mig  att inte se bakåt,  för det som har hänt har hänt. Bara se framåt och göra det bästa av situationen och livet. 

Idag när jag har fått alla mina diagnoser och sjukdomar och verktygen att jobba med så vet jag att stan är inte min plats att bo på. Jag tål inte stress, höga ljud och när det är för mycket rörelser omkring mig så blir jag sjuk.
 Har testat stadslivet men  kroppen säger ifrån. Jag får mer värk, blir trött och får svårt med koncentrationen. 

Ja listan kan göras lång men inget jag orkar gå in på nu... 

Längtan tillbaka till landet är stor, kanske inte helt isolerat, det vore bra med några få hus i närheten. Eftersom jag lider av panikångest och katastroftankar så vill jag inte isolera mig helt utan veta att jag har vården , grannar och människor i närheten.

Jag har nyss fyllt 48 år och vet inte om min dröm kommer hinna uppfyllas. Att i alla fall ha en liten trädgård att odla lite rabarber, tomater och nån jordgubbsplanta...

Är det för mycket begärt?

Jag vill så gärna kunna gå runt i mitt lilla bondkök, med gröna trä luckor och en gammal vedspis där jag kan baka finskt tunnbröd.
Det behöver inte vara modernt med sammetsgardiner och fina marmorbord. Jag kan nöja mig med ett gammalt hemsnickrat trä bord, stora röda pelargonier i fönstret och en blommig gardin. 

Idag känner jag att jag kan vara nöjd med det lilla, bara jag en dag får mitt lilla röda hus med vita knutar och en farstukvist där jag kan njuta av min kalla Pepsi Max och en hembakad kanelbulle... 

Önskar bara att jag får vara frisk och slippa alla katastroftankar, ångest och värk... Att få se mitt älskade barnbarn växa upp till en självständig flicka och att hon får all kärlek plus lite till. Att mina barn får vara friska och lyckliga.....

Och att jag en dag hittar hem..................................